Hickory, himlen och havet

På LinksGolf Öland spelas en tävling som tar golfen tillbaka till sitt ursprung. Det här är linksgolf när linksgolf är som bäst. Välkommen till hickoryparadiset.

Text och foto: Jonas Henningsson

Ljudet från startern bryter morgonlugnet, två svanar lyfter med den gälla signalen. De tar vägen över dubbelgreenen som delas av fjärde och tolfte hålet, ut över det väldiga havet och försvinner i horisonten. Ett lätt dis vägrar släppa taget, det har legat över landskapet sedan gryningen. Det som när vi vaknade var en liten stilla bris, har nu vuxit till en lite stöddigare pust. Det är alls inget konstigt. Till lunch kommer den att vara ännu kaxigare, ännu mer lägga sig i spelet, för nu tilltar den och som nästan alltid här på södra Öland kommer den från sydväst. Det gör att det ganska generösa öppningshålet biter ifrån på en gång för det spelas rakt in i vinden, ut mot havet. Det gör också att man ser flera spelare gå omkring och småle, för precis såhär ska det vara. Spelaren måste manövrera sin mid-iron eller brassie ut från tee för att ha ett hyggligt läge på inspelet. Vinden är en stor del av ekvationen, av strategin. Av spelet.

Brassie tänker du? Ja, vi spelar hickorygolf och tävlingen är den nyinstiftade Moberg LinksGolf Hickory, värd står Sveriges första världsmästare i hickorygolf, Johan Moberg. Platsen är LinksGolf Öland.  Eller platsen förresten, vi som lockas hit år efter år brukar kalla den mer för ett tillstånd än en plats. Himlen är större här än någon annanstans, den lägger sina lovar kring en magnifik landsända som skjuter ut i och uppgår i havet. Det här är klassisk linksmark, en liten bit av Skottland i Sverige. Det finns ingen bättre plats att spela linksgolf i det här landet och det finns inget bättre sätt att spela links än med hickoryklubbor. Det här är hickoryparadiset. 

Kallet

Att spela golf med hickoryklubbor är en upplevelse som för vissa av spelarna här har blivit ett kall.

– Jag upptäckte golf på riktigt först när jag började spela hickory. Har man en gång slagit ett perfekt slag med en hickoryklubba, då är man fast, då finns det ingen återvändo, då bara måste man fortsätta. Man måste få känna den känslan igen, säger Per Salomonsson.

En annan av deltagarna, Per G Nyman, som spelat hickorygolf professionellt i många år, berättar om tjusningen i att få hålla på och plocka och fixa med utrustningen därhemma, mellan varven.

– Min son har gjort en sån där tavla till mig med en pil som kan hamna på flera olika ställen för att visa vad jag ska göra härnäst: på leka, diska, städa o s v. När man snurrar på den hamnar pilen alltid neråt, där står det ”Fixa med hickoryklubborna.”

Kanonstarten har sänt det tappra startfältet ut över slagfältet. Prydligare krigare har sällan skådats. Dubbelknäppta västar, färgstarka flugor, hängslen och plusfours, knäbyxor av tweed. Böljande kjolar och eleganta huvudbonader. På given signal marscherade trupperna ut mot sina startpunkter - det mjuka ljudet av hickoryklubbor, brassies, mashies och niblicks, som möter bollen, började snart ljuda över banan.

Att återvända till ursprunget

Startfältet är både högklassigt och varierat, tävlingen ger alla ytterligheter chansen att mötas, det här är spelet när det är som bäst: seniorer mot juniorer, herrar mot damer, brutto mot netto, proffs mot amatörer. Det finns dock en gemensam nämnare som förenar alla som tagit sig till Grönhögen på södra Öland. Hickory. Hickory och kärleken till spelet som det en gång startade. Att spela hickorygolf är att återvända till spelets renaste idéer. Till ursprunget. Därför ser vi nu de två senaste årens världsmästare i hickorygolf fajtas med ungtuppar som fastnat för spelet efter att ha spelat någon runda med dessa uråldriga klubbor som skiljer sig så mycket åt från vad de är vana vid. Och spelet - själva spelet -  du måste närma dig spelet med en långt större ödmjukhet och med en helt annan strategi. Banan ger och banan tar. Du måste acceptera att banan lägger sig i betydligt mer än om du spelar vanlig golf, så är det med links och så är det ännu mer med hickorygolf på links. Den unge lovande Philip Glovéus belyser detta:

– Normalt sett slår jag bollen nån meter förbi flaggan och spinner tillbaka. Här måste man ju landa bollen långt innan och rulla upp.

Ja, strategin är viktigare. Liksom tålamodet. Och så var det det där med ödmjukheten. Du kan inte forcera en hickoryklubba. Den kommer att bita tillbaka och säga ifrån. Mjuka rörelser är att rekommendera, precis som mästaren Bobby Jones som visste att för att lyckas med det här spelet måste du svinga mjukt och hitta vägar fram mot hålet som är öppna och framkomliga. Uppfinningsrikedom och känsla blir viktigare än yardböcker och mekanisk svingteknik. Göm därför gärna bollen undan vinden så långt det är möjligt, och hamna för guds skulle inte i bunkrarna. Ja du bör undvika bunkrarna för de är ett verkligt hinder på den här banan – och med de här klubborna. På LinksGolf Öland utmanas spelaren av torvade bunkrar. Djupa och förrädiska. Det visade helgens tävling med all önskvärd tydlighet. På första dagens spel bet bland annat det andra hålet ifrån, det hyllade hålet som löper alldeles utmed havet. Det krävdes nio slag med niblicken från sand för en av spelarna innan han kunde fylla i scorekortet, fälla ihop pinnarna som stöttar bagen och gå vidare mot nästa tee, något moloken men med en erfarenhet rikare som han tog med sig i livet.

Himlen öppnar sig

Ingenstans är du så utsatt för elementen som på en linksbana, ingenstans förändras vädret lika snabbt. Två timmar in i första dagens spel bestämmer sig himlen, som fram till dess mest excellerat i att visa olika nyanser av grått, för att lägga sig i spelet. Som på en signal öppnar den sig fullkomligt och utan nåd. Det regnar uppifrån och från sidan. Någon hävdade senare med visst fog att det också regnade underifrån. Hursomhelst. De ylleklädda krigarna befinner sig i ett litet inferno. Greppen på hickoryskaften är inte vad den moderna spelaren är van vid, någon tappar klubban vid flera tillfällen. En annan förbannar sitt, visserligen eleganta val av skor, men dagens dojjor erbjuder bättre stöd på en regnmätt fairway. Det finns ingen reträtt att tillgå därute mot havet, ett fåtal söker skydd i kiosken där sjunde tee möter sextonde green. Men för övriga krävs det uthållighet och tålamod för att ta sig igenom den avgörande timmen.

Några hål senare skiner solen igen, närmast upproriskt låter himlen solen titta fram. Efter avslutad runda är det vapenvård som väntar spelarna. Hickoryklubbor är långt mer känsliga för väta än dagens klubbor, utrustningen mer mottaglig för regn. Klubbor och bagar får därför bada i sol vid övningsgreenen och förberedas inför morgondagen.

Vapenvården är genomförd – dag 2

Vapenvården är genomförd. Vilan är fullbordad och förhoppningsvis uppnådd. Slagen som alla spelare, oavsett nivå, lämnade därute på banan under gårdagens rond är bearbetade och glömda. En ny dag väntar! Och himlen är med på noterna – glöm gårdagens skyfall, här får ni en pastellblå fond att skicka upp bollen i. Och här får ni bara en lätt visp av vind att manövrera. Bra va!

Så, som modiga soldater marscherar trupperna återigen ut mot sina första tees. Stämningen är på topp, påeldad av att det bara finns möjligheter därute idag - och vetskapen om det sociala som väntar förstås. Inget spel är mer socialt än detta. Som sig bör är det lite mer spänt och koncentrerat i ledarbollen, för idag ska det avgöras. Ledarna går förstås ut från ettan och sammansättningen däruppe på tee kunde inte vara bättre. Förra årets världsmästare i hickorygolf Olle Widegren jagar Edvard Ritzén och Per G Nyman som båda gick under banans par igår, trots skyfall och tuffa förhållanden. I bollen framför finns 2018 års världsmästare Johan Moberg, han kommer förstås att göra allt han kan för att nå ifatt trion. De liksom övriga fältet vet ännu inte att det kommer att blåsa 13 sekundmeter om några timmar, i god tid innan avgörandet, så även om solen steker från en blå himmel kommer den att bjuda på några fler överraskningar, himlen alltså. Men nu, strax efter klockan nio när spelarna skickar iväg sina mid irons ner mot havet är det långt lugnare. Lugnet byts dock snart ut mot dramatik av annat slag.

Cow Corner

Augusta har sitt Amen Corner och LinksGolf Öland får under söndagsmorgonen sitt Cow Corner. Bara ett par hål in på avslutningsvarvet uppdagas att en ko, kanske ett nyfiket och leksuget ungdjur, har förvillat sig upp på tolfte tee. Den står uppnosigt därnere mot havet och undrar vad som pågår. Snart lommar den av tee när den inte längre får honnören och spelet fortsätter. Alldeles därefter skapas ytterligare dramatik när en spelare träffas av en jordprojektil efter att ha fört ner sin mashie för djup och brant ner i den öländska sandjorden. Alla som spelat hickorygolf vet att bara minsta oaktsamhet kan göra att man gräver fast de vassa klubborna i marken. Hursomhelst kan spelaren snart resa sig och fortsätta med gott mod, även han en erfarenhet rikare. Så fortsätter de tappra spelarna kämpa mot banan innan alla når sluthålet och det är dags att summera de händelserika dagarna därute på fältet.

Segraren då, undrar du? Jo, den rutinerade och ytterligt begåvade Per G Nyman vann på sista hålet efter en dramatisk och välspelad sista runda där han lyckades tackla spelets utmaningar och vädrets nyckfullhet. Han hamnade på banans par 74 efter två dagars spel, en imponerande bedrift. Det tar vi med oss till nästa år. Vi kommer förstås också att minnas det väldiga havet och himlen som är större här än någon annanstans. Men mest tar vi med oss känslan av att ha tagit golfen tillbaka till ursprunget. Och att vi funnit hickoryparadiset.